2009-12-02
Så då, 3 koppar midnattskaffe och de första spontana känslorna har landat på papper.
Sannolikt är detta ett utsvävande som behövs nu i begynnelsen, att tillåta sig vara gränslös och bara finnas där man egentligen vill landa. Därmed inte sagt att jag ens är i närheten av slutprodukten, men jag har bytt om och är från detta nu i processen.
Tankarna lever och skulpteras i mig hela tiden. När jag går, lunchar eller sover. När jag väl sätter pennan i papperet så är det ju mer för att montera ner tankarna.
En kreatörs huvudsakliga arbete sker sällan vid tangentbordet eller vid skärmen.
Jag gillar annars att börja bakifrån och sen arbeta mig åt andra hållet tills färdig produkt tagit form. För det viktigaste i slutändan är ju ändå den feeling man får då man i till sist tar färdig produkt in i verkligheten.
Jag vill skapa något pulssänkande skönt, något som får axlar att falla ner lite och behaget att infinna sig. Gärna ensam, eller varför inte i vänners goda lag. Men det ska få mig att må skönt, att gilla där jag är. Annars har jag gått fel.
Jag talar ofta om det där belöningsögonblicket, vilket för mig är väldigt viktigt, även privat. För hur det än är så gör man sina insatser och nånstans har man ju ändå alltid belöningen i sikte, som motivation för att orka med sina vardagliga insatser.
Vet jag när jag vaknar att aftonen så småningom möter mig med lite vardagseufori, ja då är jag framme. Och det är dit detta projektet ska.
Men först ska här vridas och vändas, slipas, ångras, jublas och omformas igen. Sen sannolikt knyckla ihop alla papper och börja om igen, i omgångar. Det lär gå åt kaffe och ens närmaste lär få stå ut med grymtandet från min vrå.
Men det kommer det att vara värt.
Jag har ett spår, jag tror på det och nu är det bara som jag brukar säga: Dröm... ta ut riktning... gå dit!
Eder
Per Holknekt
Oxe