Det är lite begrundanstid nu. Själva wowet har haft sin plats och de subjektiva ryggdunkarna sin. Nu är det höja blick, särskåda i total självkritik och mod att såga sin älskling på mitten.

En förväntansfri vecka vecka i Thailand med min darling har gjort jobbet. Rensat huvudet i tomgångstankar. Fri hjärna, ostörd. Inget buzz som frustrerar. Per Holknekt utan klocka i 8 dagar, det vete fan om någon som känner mig skulle tro mig. Men jo. Vet inte om det är nykärleken eller åldern som får en att känna att detta är ok, men det var ok. Och är det ok med mig, ja då är det ok med mig. Skönt. Frigörande skönt.

Och i detta nolläge händer det saker, ungefär som när jag är ute och springer. Frisk ren sortering av mitt virrvarr. Struktur och objektivitet. Fort som fejan ner med det klara på papper innan det försvinner likt det spännande i den dröm som väcker en.

Sammanfattning: Jag står för det möbelspår jag valt, alla dagar i veckan. Sannolikt för att hela möbelidén är byggd på mitt oinsatta perspektiv. Behovsfött och verklighetsnära. Sprunget ur återkommande situationer då jag saknat precis det jag är i färd med att skapa.

Så vad har jag då att förmedla med dagens blogginlägg? Att jag håller med mig.

Sittmöbeln blir som jag bestämt. Gästmöblerna likaså. Ok, mattan är inte riktigt på banan, men material och teknik är på plats. Fattas bara mönster och färgsättningar även om detta nog på något vis kommer att hämtas ur möblerna.

Nu gillar jag förvisso inte när saker syns för utstuderade. Jag lockas mer av lite high chapparall, lite skapt ur samma känsla, men i olika uttryck. Då sitter det ihop utan att bli för uppenbart.

Nu då din sammanfattning som läsare: ”Jag fattar ingenting, men för guds skull Per svamla inte så mycket, säg något som säger något. Ge oss lite kött, tydligt please”.

Ok, en gråskala, en vitskala, sovrumssitteri, flexibel gästparkering, matta för snyggt & umgänge. Tjockt, bylsigt, välkomnande, rufsigt, sobert med en flavour av flum. Passar det vita rummet, passar det brokiga rummet. Symmetri och assymetri. Men snyggt. Och lite valfrihet.

Så vad ska jag säga, vill ju berätta allt men liksom sparar hellre det konkreta lite lite till.
Under tiden törs du börja längta efter den där stunden då dina alla måsten för dagen är till ända och göra plats för den möbel som ska möta din lekamen då du tillåter dig falla, utan ytterligare ansvar. Din belöningsplats. Och ja, du får somna.

Och om det är ok med dig, ja då är det ok med dig.

  Per Holknekt

DAGBOK