2010-02-04

Aj vad det snurrar. Vet knappt var jag är längre eller ens vad klockan är. Vilket år är det? Sammanfattar 2009, finns i 2010, ritar 2011.
Två veckor sen i Thailand med 6 timmars diff i kroppen. Förra veckan lite New York med 12 timmars diff från Thailand och i fredags satt jag på okänd ort på engelska landsbygden och valde bort Pork Bellies från menyn.

Jakten på känslan är viktig när man ska skapa. Just nu är det inspirationsjakt inför skapandet av vår/sommar 2011ás herrkollektion. Samtidigt söker jag spår för dito damkollektioner, för helheten. Och under tiden så kittlar möbelprojektet dödsskönt.

Vi var i New York för ett drömgig. Vår modell sen 1 år, Helena Christensen, hade getts friheten att välja modell där Helena själv skulle plåta. Fatta, bonne-Per mitt i fashionvärldens finrum, man fattar det knappt. Men i deras ögon är jag visst självklar även om jag själv ifrågasätter mig själv hela tiden.

Efter plåtningen satt jag på ett sjapp och sammanfattade lättsamt dagen över en bardisk med Helena C och jag ventilerade det där med att ifrågasätta sig själv, berättade att jag gör det hela tiden. Och oj vilken lättnad då hon skrattade, kramade mig och sa att hon gör det precis hela tiden hon med. Så vi sammanfattade med att just detta sannolikt kan vara nyckeln till varför det sker vår väg. För det gör det.
Fotograferingen var på anrika Hotel Chelsea. Den som kan sin historia vet om Sid & Nancy (rip), Joplin, Dylan m fl. Hela stället andades respekt, som om andarna fortfarande bodde kvar liksom. Och rummen i sin ostruktur och osammanhängande gemenskap skapade ett slags självklarhet i sin oigenomtänkthet.
Och än en gång påmindes jag om hur skönt det kan bli när vetenskapen får stå åt sidan för känslan.

Det är ju även den känslan jag sen en tid försökt fånga i uppbyggandet av möbler åt EM, att ställa förväntningar och regelverk åt sidan och bara gå på feeling. Lustfyllt och behovsfött.
Så vad kan jag säga mer än att jag än en gång fick det bekräftat att om det är ok för mig, ja då är det också ok för mig. Man får, det är det viktigaste. Inte att man borde utan att man får. Stor skillnad. Viktig skillnad.

Nu är det ner på tygval. Jag ordbeskrev mina önskemål till EM´s sourcing och beskeden var väl inte bara i durtoner. Skulle jag tvingas till kompromiss? Aj aj aj. Men se rätt vad det var så satt jag där vid middagen på engelska landsbygden och åt ”engelsk delikatess”, meloncarpaccio med glass…till förrätt (!)….när Marcus ringde från EM och sa att ”nu du Per har vi hittat tygerna åt dig, jag svär du kommer att älska dom”.
Två dagar senare kom jag hem och…jag svor…och jag älskade dom.
Och där föll sålunda även de sista materialbitarna på plats. Phew. Fan det är ju så skönt när oro försvinner, visst är det det?
Vad jag gjorde i England? Var där för att beställa min nya specialbyggda Aston Martin i 50-årspresent till mig själv. Cause I´m worth it.

Återkommer en sista gång till den där känslan och skickar bara ut en liten livsrekommendation. Låt känslan bli din ciceron. Det är för trångt dit vetenskapen leder dig. Och luften är gammal.

Känslan – Vetenskapen: 1-0


  Per Holknekt